Alla inlägg den 29 juli 2014

Av Frida - 29 juli 2014 20:15

Vad betyder det egentligen att rida hästen framåt? Betyder det att hästen ska springa på i hundraåttio knyck i alla gångarter? Eller, finns det något annat bakom de orden..?


Jag skulle vilja påstå att det gör det. Hög hastighet må gå an utomhus, men på ridbanan eller i ridhuset fördärvar hög hastighet hästens leder.


Har du någonsin funderat på varför travbanor är doserade i kurvorna? Eller har du kanske inte lagt märke till det? I så fall, titta lite extra nästa gång du ser på trav på TV:n. Anledningen till att kurvorna är doserade på travbanan är för att det ska vara snällare mot hästens leder. Om hästen springer i hög hastighet och ska svänga på plant underlag, gör centrifugalkraften att hästen måste luta sig inåt för att inte välta. Samma sak med ett flygplan som svänger, eller en skottkärra du ska svänga med, en motorcykel osv. Det är därför det är lätt att välta med ett fordon med fyra hjul i hög tyngdpunkt som plötsligt girar hårt åt ett håll i hög hastighet - centrifugalkraften.


När hästen svänger, lutar den sin kropp inåt. Hovarna vill dock fortfarande ligga plant mot marken, så det som påverkas hårdast i hästen är alltså dess leder, det blir en knäck i dem.


Normalt sett har våra ridbanor och ridhus helt plana underlag, det finns ingen dosering i kurvorna. Om vi därför rider hästen i hög hastighet på dessa relativt små ytor, tvingar vi hästens leder att ta stryk. När vi också rider fort framåt, lägger hästen ofta mycket vikt på sina bogar då det är skjutkraften som dominerar, hästen skjuter på bakifrån, trycker på med sina bakben och lägger vikt på sina framben. Med andra ord är det som ett be om kotledsinflammation...


Vill man rida i hög hastighet, bör man göra det ute i skogen med sin häst. Där finns inga tvära kurvor (åtminstone kan man undvika dem), det är ofta mer rakt fram än tvära svängar. Ute i skogen blir påfrestningen på hästens gångjärnsleder åtminstone i den riktning naturen har tänkt det, även om vi människor inte är tänkta att sitta på hästen. Hög hastighet ute ger dock fortfarande inte samling i hästen.


När vi talar om dressyr, ligger betydelsen i att “rida framåt” att rida hästens bakben mot dess tyngdpunkt. När vi gör det, avlastar vi frambenen, och som regel minskar vi skjutkraften (vikten på bogarna) och ökar bärkraften (riktar om energin uppåt). Att rida framåt innebär att hästen ska ha en vilja att gå framåt, men det är inte samma sak som att rida den framåt i hejdlöst tempo, att gasa på.


Jag har under årens lopp provat lite olika tillvägagångssätt med Titan, bl a att rida på snabbt framåt i ridhuset. Det gjorde honom bara piggare för stunden, och jag kan väl nästan ärligt säga att jag snarare gjorde slut på hans energi och så småningom tröttnade han på det. Han lade sig mer på bogarna än innan och jag fick det svårare att samla upp honom.


Det bästa receptet har varit att rida honom modest framåt och därefter minska tempot framåt medan jag har behållit takten eller till och med kunnat öka den. Det innebär alltså att Titan fortsätter att röra sina ben, men jag ber honom om att vara kvar mer på stället, alltså samla honom. Gör jag detta i väl avvägd balans får jag honom att lyfta sina framben lite snabbare än förut, och bakbenen träda lite längre inunder honom, för att så småningom få mer sättning i hans bakdel.


När jag gör detta, är jag noga med att Titan är helt lätt på tygeln, jag är helt lätt på handen. Endast min sits och små, korta förhållningar i tygeln ber honom om att vara kvar på stället. Så snart jag börjar hålla mer i en eller båda tyglarna, faller han ofelbart på bogarna.

Samma sak om jag rider på lite mer framåt, jag måste vara lätt på handen och han lätt i munnen. Så snart jag börjar ge honom stöd i handen, tar han det villigt och hänger sig på. Jag får mer och mer häst i handen. Hade Titan varit en häst som velat undandra sig bettet, hade jag förvisso snart fått mindre i handen, men en häst som undandrar sig bettets inverkan och går bakom hand. Inget av detta vill jag ha!


Lätthet i handen är ett måste om du vill nå högre nivåer i dressyr. Dit kommer du inte genom att först ge hästen ett rejält stöd på handen, utan det är lätthet som gäller hela vägen från början till slut!


Begär du att hästen ska springa fort framåt, uppnår du heller inte samling. Samling är förmågan att sätta bakbenen inunder sig, samtidigt som vikt tas bort från hästens framben. Framåt är inte likalydande med fort!


När jag undervisar i akademisk ridkonst anpassar jag undervisningen efter ekipaget. Först och främst måste hästen vara avslappnad. Är det en häst som stressar på och vill gå fortare, är lösningen ibland att hästen får trava på lite grand och kontrollera att hästen är lyhörd för hjälperna genom att kunna rida olika ridvägar. En lugnare häst, med mindre energi får ofta bara värma upp lite grand genom att röra sig i skritt, och skritta på framåt, möjligen lite mjuk trav också.


Om ryttaren ska lära sig, måste tempot som regel vara mycket lågt. Ryttaren måste kunna använda en hjälp i taget i början och vara säker på att hästen förstår den. I inlärningsskedet blir det därför ofta mycket skritt för att få koll på hur man använder hjälperna. Det får då gå långsamt, vi kan alltid lägga på energi när hästen och ryttaren har förstått. 

När detta väl sitter i skritt, är det som regel inte så svårt att utföra samma sak i trav, vare sig för häst eller ryttare. När övningarna flyter på i skritt och trav, kan man ta dem med sig i galopp.

Beroende på hur lätt hästen har för olika gångarter, och hur pass energisk den är och vill röra sig, tar man till traven och galoppen i olika faser i träningen. Inte alltid är man betjänt av att trava och galoppera varje pass.


Akademisk ridkonst handlar verkligen om att skola hästens bakben, men också att nå till samling med energi. Jag läser nu Alois Podhajskys bok “The Complete Training of Horse and Rider In the Principles of Classical Horsemanship” och i den står det mycket väl och riktigt att utbildningen av hästen till samling och de högre skolorna tar tid - flera år i anspråk. Skynda långsamt, finns det ett uttryck som heter och det stämmer väl in i hästträning. :-)

 

#ridkonst

Av Frida - 29 juli 2014 16:59

Den senaste tiden har jag läst ganska mycket om de nya tränse från PS of Sweden. Tränsen är utrustade med ett väldigt brett, svängt och paddat nackstycke och utan käkrem i orginalutförande. Dessa träns har börjat röna intresse bland tävlingsryttare, det är både hopp- och dressyrryttare som nu synts med dem.


Varför ska man då välja ett träns från PS? Anledningen ska vara att det i hästens ansikte löper nerver, och när dessa irriteras någonstans känner hästen obehag. Det har under många års tid uppmärksammats hästar som rystar på huvudet, drabbas av ticks och blir svåra att rida. Nosnät har uppfunnits och diverse saker som ska lindra huvudskakningarna. Med ett träns utformat som de från PS, kan dessa obehag minskas.


Detta leder mig dock osökt till den verkliga orsaken till huvudskakningarna. Att hästen irriteras av tränset ja, men varför? Folk har i årtusenden haft träns på sina hästar och det har inte funnits stora behov av något specialpaddat nackstycke för det. Anledningen tror jag ligger i att fler och fler ryttare rider med mer och mer stöd i händerna, lättheten har försvunnit. Med en kandarstång blir hävstångseffekten på nacken stor, och på sistone har det också varit mode i att göra tränsen nättare, smalare och elegantare. Allt detta bidrar förstås till ett ökat obehag för hästen.


Jag har ett gammalt kandar, inköpt på auktion. Den nackremmen är 3,3 cm bred, jämfört med ett annat träns av modernare slag där nackremmen är 2 cm bred.

Gammalt kandarträns:

 


Förr i tiden vill jag säga att man inte red med lika hårt åtdragna nosgrimmor. Nu är pullbackknäppning standard på de flesta kandarträns, med breda nosgrimmor, så man kan ta i för kung och fosterland för att få hästen att knipa igen munnen. Ju hårdare nosgrimman spänns, ju mer trycker den också på nacken. Man hade inte lika mycket tryck i hästens mun från hävstångsbett och nackremmen var hårdare. Ju hårdare man håller i stången, ju mer trycker den på nacken. Dessutom blir det så klart tryck överallt där remmar ligger tight intill på hästens huvud.


När jag tränsar en häst med tränsbett försöker jag spänna sidostyckena så löst att det blir ett slack i dem, de bara hjälper till så hästen inte tappar bettet om den öppnar munnen. Hästen får själv lyfta bettet till den position i munnen där den trivs bäst med bettet.

Titan har hingstbetar, så på honom kan jag tyvärr inte släppa ner betten så långt alla gånger, för då ligger de an mot hingstbetarna, vilket inte är särskilt bekvämt. Detta gäller särskilt när jag väljer att rida med kandar. Rider jag på tränsbett däremot, brukar nog oftast bettet hänga lite grand på honom.


Titan har hittills inte visat några bekymmer med träns/kandar, däremot är Perla känsligare. Hon brukar ofta få gå med ett hackamore, och det så löst spänt att hon med lätthet kan äta gräs. Jag vet att hon kan rysta på huvudet en del, så för hennes del har jag faktiskt funderat på om ett svängt, paddat nackstycke kan göra skillnad. Hon kan vara mycket mer känslig bakom öronen än vad Titan är, för visst är det individuellt. Liksom en del hästar som hela tiden vill klia sig i ansiktet så fort de fått på sig ett träns, eller kapson etc.


Visst kan nackstyckena från PS vara bra och göra skillnad för många hästar, men vi ska inte glömma bort ryttarens hand och val av bett. Det är viktigare, tycker jag.


#ridkonst #psofsweden

Presentation


Välkommen till min blogg, som tillhör min hemsida www.akademiskridkonst.se. Här skriver jag mest om Akademisk Ridkonst och hästträning.

Fråga mig

12 besvarade frågor

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Kalender

Ti On To Fr
  1 2
3
4
5 6
7
8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2014 >>>

Länkar

RSS


Skapa flashcards