Under ganska lång tid har ifrågasättandet av Akademisk Ridkonst på forumet Bukefalos varit tämligen stort. Jag vet inte när det började, det kom väl successivt antar jag. Det har nog hela tiden funnits med några kritiska röster, men nu för tiden tycker jag att de kritiska debattörerna synes vara fler än anhängarna till AR.

Jag undrar vad man får ut av detta debatterande mot AR? Jag är mycket väl införstådd i att utövarna av AR kanske inte alltid är de skickligaste ryttarna, men å andra sidan finns dessa personer inom alla andra inriktningar också: Western, vanlig dressyr, hoppning, fälttävlan och så vidare. Det finns nog ingen gren där utövarna är perfekta ryttare och gör allting perfekt rätt.

Jag är inte perfekt, och min häst är heller inte perfekt, i varje fall inte om man ska se till att skapa det ultimata dressyrekipaget, som kan göra precis allting bäst i hela världen. Jag är som jag är, men jag lär mig ständigt. Min häst är skapt som han är, men han anpassar sig efter mig och det verkar som om han gör så bra han kan när han är på det humöret. Jag har inget behov av att ständigt klanka ner på dem som jag ser som dåliga ryttare, eller dåliga hästskötare. Jag behöver inte tala om för andra hur de ska göra, eller inte göra. Gör det mig eller dem lyckligast om jag tillrättavisar någon? Det ska man nog fråga sig, ger man "hjälp" för att vara vänlig, eller visa att man kan bättre?

Jag är så less på Klassisk Ridkonst-forumet på Bukefalos, och känner inget som helst behov av att uttrycka mig där längre. Det finns så mycket trevligare människor runt omkring mig, som jag kan prata om ridning med, på ett nyanserat sätt. Allt är inte svart eller vitt, men det tycks ha undgått somliga. Jag tycker att det är hemskt tråkigt när det finns en elit, som på något vis vill framhålla sig bättre än de som rider "vanlig dressyr", AR, Western eller vad det nu må vara, de framställer sig själva som om de är de mest intelligenta personerna i världen.

Det senaste jag nu läste på Klassisk Ridkonst, är det eviga tjatet om stångbettets varande eller icke varande. Vi har den ena sidan, som försöker förklara sin syn på stångbett och varför de använder den. Det spelar dock inte någon roll hur många förklaringar de har, för den andra sidan har bestämt sig för att ett stångbett är vansinne att använda, så länge man inte rider Grand Prix dressyr, eller motsvarande. Då ska hästen givetvis vara utbildad och klara av att gå ett sådant dressyrprogram med 70% ungefär. (Sagt med viss ironi i rösten.) Nåväl, ungefär så låter det.

Jag är ingen förespråkare av vare sig stångbett eller graman, men jag tror att var och en måste få göra den upplevelsen. Det tog mig tid att förstå och inse skillnaden och att fundera mycket själv. Dock kan det vara så att vissa hästar är mer eller mindre oridbara på andra bett än stångbett. Vi hade en gång i tiden en kallblodstravare som gått många år på travet. Han gick förvisso att rida på vanligt tränsbett, men han hade en så djupt rotad erfarenhet av hur han skulle svara på tränsbett, att det verkade som en onödig kamp att envisas med tränsbett, det framkallade ofta bara än mer stress hos honom, då det säkert påminde honom om hur han skulle svara på tränsbett under i stort sett hela sitt liv. Nåväl, han var en häst som avvek från normalen, han hade säkert varit annorlunda om han sluppit travet i sitt liv.

Jag har sett folk som rider på stångbett och/eller kapson, de har också tränat för AR-tränare. Det finns de som i mina ögon absolut borde byta betsling, men så länge de själva inte tycker det, så kommer de heller inte att göra det. Det kan också vara hästar som har en viss negativ erfarenhet med sig i bagaget, från vanliga tränsbett, så man ska inte döma hunden efter håren alla gånger.

De gånger som jag kan tycka att det är motiverat att fortsätta rida på stångbett, är i de fall där hästen sedan tidigare har varit inlärd att svara på ett visst sätt med tränsbett, och det väsentligt skiljer sig från hur man nu vill att den ska svara. Ju längre tid hästen lärts svara på ett visst sätt, ju svårare är det att lära om.

Vissa hästar är mer eller mindre omöjliga att rida på bettlösa (typ sidepull, kapson etc) alternativ också, några av dem är tunga och hårda och svarar dåligt på bettlöst, några av dem rent ogillar det bettlösa alternativet. Ett sätt kan då vara att träna, och träna och träna på att hästen ska acceptera och svara på det bettlösa. Nackdelen med bettlöst träns, är att man inte längre kan påverka hästens tunga och mungipor. Jag har inte ridit särskilt mycket med bettlöst, så jag ska inte yttra mig alltför mycket om det. När jag red Titan på ett bettlöst träns, så funkade det hyfsat, dock kunde han bli väldigt stark på det, och tja, ju mildare betsling man har och ju mer egensinnig häst (lyssnar inte på ryttaren i alla situationer) ju svårare är det att rida på det. När jag har ridit Titan på ponny-hackamore, så har det gått rätt bra, men stark kan han bli på det ändå. Med storhäst-hackamore (mycket kraftigare hävstång) så blev han nästan förbannad så starkt det var. Jag kunde få stopp på honom, absolut, men han blev nästan otäckt irriterad på dess skärpa. Släpper jag upp någon annan än Erik på Titan, på en äng eller så, då kan det nog sluta hur som helst... Titan har så mycket egna idéer för sig, att om man inte aktiverar honom mer eller mindre hela tiden, så hittar han på hyss. Han är så stor och blir så stark, att vill han sätta iväg, tja då har man inte mycket att sätta emot själv. Det måste vara en person med mycket egen vilja som rider Titan, annars kör han med ryttaren, lyssnar inte etc. Den perfekta dressyrhästen? Nej, jag skulle inte tro det...

Hur som helst, det jag vill säga med ovanstående, är att man vet inte hurdan vare sig häst eller ryttare är och har för bakgrund. Vissa är kanske också nöjda med att rida runt så länge hästen inte protesterar och det känns trevligt på ryggen. Några vill inte ta en kamp med hästen, utan låter hellre hästen få bestämma/diktera villkoren. Kanske ser inte ryttaren det andra ser? Kanske tycker ryttaren att hästen rör sig bra och trevligt?

Jämförelsevis kan jag säga att när jag har iakttagit Western-ekipage på ganska hög nivå och som ofta vinner tävlingar, så ser jag stora brister med hur jag vill att ridning ska se ut. Men, westernryttaren (och domaren) VILL kanske att det ska se ut så där... Jag får då acceptera att det är deras ridning och de som sätter upp reglerna för hur det ska se ut. Jag skulle faktiskt också vilja jämföra AR med Western, de två ridstilarna är nog mer lika, än vad tävlingsdressyr och AR är.

 

Jeanette

22 oktober 2009 10:48

Hej intressant läsning. Jag har precis börjat rida western ocj jag är lite nyfiken på vad exakt det är du ser för brister inom det??? Du får fritt att tala. Tycker alla iakttagelser är intressanta.
Håller även med om stämningen på Bukefalos, jag har slutat att vara där för det är precis som du säger. trist nog.

http://besten.blogg.se

 

Frida

22 oktober 2009 11:56

Hej Jeanette!

De brister som jag såg, som i mina ögon var brister i alla fall, var att galoppen inte var ren galopptakt, det var trav på bakbenen och galopp på frambenen. Tempot var det jag kallar undertempo. MEN, det är sett utifrån mitt perspektiv. Jag kan inget om Westernridning som gren, det finns ju en mängd olika. Det ekipage som jag såg, var ett som tävlade flitigt i bl a Pleasure och som ofta vann eller var placerade.

På samma sätt som jag såg på Western, så kanske en vanlig dressyrryttare ser på AR. Det vill säga, de kanske inte vill se vad jag vill se. Alla kan ju ha olika parametrar att döma efter och premiera olika saker.

Nu säger jag inte att all Westernridning är dålig, nej, så är det inte, men det ekipage som jag såg, ett prisvinnande ekipage, tyckte jag inte om när det gällde rörelserna. Grunden i sig var trevlig, avslappnad och lugn häst, och stabil ryttare, det såg harmoniskt ut, men dock inte rörelsemässigt vackert med mina ögon sett. Jag hade velat gå in och förbättra galoppen t ex. Även fastän jag nu råkar tycka så här av det jag såg, så går jag inte och tittar på alla Westernekipage och letar upp alla de fel och brister som jag tycker att de eventuellt har, för de har säkert fördelar också. I grund och botten tycker jag att de flesta Westernryttare har en sund filosofi, och välhanterade hästar. Det finns säkert undantag, men säg var man inte hittar undantag. ;)

Jag tror att om man väljer ut sin grund, så kan man säkert förbättra det som man inte riktigt gillar med inriktningen - om det nu är så. Säg att jag skulle börja träna Western till exempel, för att det finns en schysst och trevlig klubb där jag bor, och jag tycker att det verkar vara en i grund och botten trevlig träningsform, så måste jag ju inte sluta se med egna ögon för det. Om jag nu skulle komma i en sits där jag tycker att min hästs galopp försämrats, så skulle jag försöka att förändra träningen så att galoppen förbättras. Om jag märker att träningen inte ger mig det jag vill, så kan jag ju som ryttare försöka att finna felet och korrigera det. Jag behöver ju inte överge grunden för det.
Jag kallar mig AR-ryttare, men följer inte någons ord slaviskt. Om jag märker att ett föreslaget träningssätt medför försämringar, så frångår jag det träningssättet och försöker finna på ett annat istället. Kanske får jag ta hjälp av en annan tränare, eller så kanske jag har ett eget bra sätt i bakfickan. Det är ju upp till varje ryttare att antingen helt och fullt följa någon annans instruktioner, eller vid behov frångå och använda sig av annan input istället. Man måste inte slaviskt följa en enda tränares ord, det är upp till var och en. Somliga är väldigt medvetna om hur bra tränare de rider för, andra reflekterar inte alls över det. Jag själv reflekterar mycket över tränarens instruktioner, även om jag kanske inte framför det direkt till tränaren, utan funderar nog mest på egen hand och efteråt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är åtta år sedan jag senast skrev på denna blogg. Jag skaffade en egen hemsida och bloggade vidare på den ett tag, men nu skriver jag ett inlägg här igen. Jag funderar på att lägga ner hemsidan då jag känner att den har tjänat ut sin roll. Jag hi...

Efter många år på först bloggagratis och under senare år på bloggplatsen så har jag bestämt mig för att flytta bloggen. Jag saknar många funktioner här på bloggplatsen och det är vad som gjort att jag bestämt mig för flytten. Numera ligger min blogg ...

Titan och Perla har fått stå lite åt sidan nu när vi har fokuserat på att förbereda Distinguido inför att åka transport och vara med på kurs. Idag längtade jag dock efter att rida Perla, så det blev hon som fick komma ut först. :-)   Då jag inte ...

Idag fick Erik en avbokning mitt på dagen, så han kom hem och vi åt lunch tillsammans. Efteråt gick vi ut och tränade Distinguido. Idag fortsatte jag träningen med slutan och nu verkar det som att Disto har förstått kombinationerna av hjälperna f...

Nu har det åter igen varit dags för ridsport på TV. I år har jag inte brytt mig om att ens titta på sändningarna, för jag vet att jag mest skulle sitta och bli besviken. Dressyren är inte dressyr i mina ögon, de flesta ryttare har hårt, hårt åtdragna...